26 januari 2013

Vem är språkpolis?

I skolan har du lärt dig att stava och bilda meningar. Du har lärt dig vad som är "rätt"; du har blivit rättad när du har skrivit "fel". Du har lärt dig att skriva efter en samling regler eller en norm; du har lärt dig att irritera dig på brott mot normen. Du har helt enkelt lärt dig vad som är fult. Och du har kanske också lärt dig att vara en språkpolis.

Men vem är denne språkpolis? Tja, inte är det en språklig expert i alla fall. Språkpolisen är snarare en irriterad tyckare med språkintresse. Språkpolisen står i ett gathörn och pekar åt vänster eller åt höger – rätt eller fel. Detta gathörn kan vara beläget på sociala medier eller i chattar. Där trivs den tyckmyckna språkpolisen.

Språkpolisen är en konservativ typ som ser saker i svart och vitt. I värsta fall har också språkpolisen ett språkbruk som är nedlåtande och fullt med obskyra antydningar. Men det främsta kännetecknet är att språkpolisen aldrig lyfter blicken från sitt gathörn. Språkpolisen ser aldrig hela bilden. Språkpolisen ser aldrig att språket eller trafiken kontrolleras av oss, inte av polisen. Det är vi språkanvändare som ställer upp reglerna. Språket är ju i högsta grad en social företeelse.

I språkpolisens värld kan aldrig både "längre än jag" och "länge än mig" vara rätt. Något måste vara fel, tycks språkpolisen tycka. Sanningen är att båda är lika rätt. Det finns inget skäl att säga att det ena är fel. Det går alltså att åka åt båda hållen i den här gatukorsningen, oavsett vad polisen säger eller tycker.

Språk och logik går inte alltid hand i hand. Något kan vara mer fel än något annat. Det är möjligt att vara mindre pank än någon annan – och samtidigt ändå vara fattig. Relativist, javisst!  Det som är rätt i ett visst sammanhang kan vara fel i ett annat.

Det är som om språkpolisen lever efter myten om att ord och begrepp finns upphöjda i en värld där allting är perfekt och beständigt, som en sorts platonsk värld som vi kan nå genom minnet – minnet av vår egen skolgång. Att språket har förändrats sedan språkpolisen gick i skolan är inget som bekommer denne påstridige kombattant. Ungdomsspråket är fult och ovårdat; det har alla tiders språkpoliser alltid tyckt, åtminstone sedan antiken. Och hur är dagens ungdom? Att ha attityder till ett visst språkbruk, som exempelvis ungdomsspråket, är att ha attityder till de som talar det. Så funkar psykologin.

Att språkpolisen inte är en expert syns också på argumenten. Språkpolisen kan irritera sig på ordet hen för att "det betyder höna på engelska". Om språkpolisen också irriterar sig på ordet  barn, för att det betyder lada på samma språk, framgår inte. Att ordet hen är betydligt smidigare än flerordiga uttrycket han eller hon är heller inget som språkpolisen verkar vilja ta till sig. Det går emot världsbilden. Istället kan det heta att ordet inte finns eller att ordet är påhittat.

Men alla ord är påhittade. Vissa ord är bara äldre än andra. Vi skapar ordet när ordet behövs; vi är ordskapare. Om vi skulle stänga alla språkliga gränser skulle språket utarmas och till sist dö. Språket är en överenskommelse som kan behöva omförhandlas. Inget är beständigt. Men det betyder inte att vi inte behöver vårda språket. Ett gott språk är ett språk som fungerar väl. Det är något annat än att leka polis.

det är trollfolk på bygden
trollfolk på bygden
sanna mina ord

(Kjell Höglund)

Inga kommentarer: