4 mars 2010

[Ordet] Disträ

Något distraherar. Det finns en distraktion. Jag är distraherad. Jag är så disträ att jag börjar fundera på vad ordet disträ betyder – eller vänta, det finns något självmotsägande här! För om man kommer på att man är disträ, och sedan funderar över det, då måste man upphöra att vara det, eftersom man ju då koncentrerar sig på det som är aktuellt eller väsentligt för tillfället, vilket inga disträa personer gör – inte sant? Det är den motsatta definitionen.

Hursomhelst, det här blev förstås att föregripa mycket. Jag tänkte skriva på det tämligen ordnade sätt jag brukar. Jag har fått för mig att det gör mina tankegångar klarare. Så, ordlistan skriver:

disträ [-ä’] adj.; n. sing. obest. obrukl., disträa ● tankspridd

Om man bortser från krångligheterna när det kommer till ordets böjningsförmåga – som att neutrumformen (disträtt?) saknas, vilket på sätt och vis är ganska komiskt – så ser man alltså att Akademien skriver ut det något mer genomskinliga ordet tankspridd som en definition. Och det är väl det som det handlar om, att tankarna är spridda på andra håll, dit tankarna hellre flyr, till något vackrare för sinnena.

För övrigt är det väl ganska påtagligt att ordet inte är särskilt svenskt. Det är franskan som har distraherat oss. De mondäna orden i det språket har ju, så att säga, charmerat och förstrött oss ofta i historien. Första gången disträ syntes i vårt språk var år 1733, då troget franskan, som distrait. När jag skriver detta märker jag att den stavningen är okej enligt min ordbehandlare. Fast den försvenskade stavningen är att föredra, om man koncentrerar hela sin uppmärksamhet till de allra nyaste ordböckerna.

Och ja, jag har glömt något nu. Vad skulle jag komma till tro?

Det var ett fasligt tankeknog
att koncentrera sig
(Cornelis Vreeswijk)

Inga kommentarer: