2 februari 2014

Lånta fjädrar och bevingade ord

Felet med världen är att de dumma är så tvärsäkra på allting och de kloka är så fulla av tvivel.

Det är inte mina ord, egentligen. Det var filosofen Bertrand Russell som sa det. Men nog är det bra sagt? Vist, visst?

Likt en simpel kaja som klätt sig i fjädrar från en påfågel står jag här och försöker få gehör för mina lånade tankar. Se på mig! Bekräfta mig!

Känns sagobilden igen? Det är från en fabel med en kaja i huvudrollen som vi har fått uttrycket "lysa med lånta fjädrar". Fabelns författare är den grekiske diktaren Aisopos som levde ungefär 500 år före vår tideräknings början. Rent språkhistoriskt finns det också varianter. Det har exempelvis också hetat att någon prunkar med andras fjädrar.

Och apropå bevingade djur – varför säger vi just "bevingade ord"? Jo, även detta uttryck härstammar från Grekland. Denna gång är upphovsmannen den store Homeros, om nu Homeros har levt – ingen vet säkert. Därför bör filologen Georg Büchmann också tilldelas lite kredd för sin citatsamling från 1800-talets mitt.

Om man dessutom kikar i den välkända boken "Bevingade ord" av Pelle Holm finner man att boken refererar till sig själv, om än den första upplagan från 1939 … Steget från att bli känd för kända citat till att "lysa med lånta fjädrar" är inte långt.

Tack för mig!

lånta fjädrar ger dig guld
men ingen sagoskatt
(Ola Magnell)

1 november 2013

Att vara i luven på språket

Två personer bråkar. De är oense om allt. De är till och med oense om hur oense de är. "Nej, jag håller inte alls med dig", säger den ene, medan den andre tycker att det hela handlar om petitesser.

Inga föremål kastas. Ingen är det minsta våldsam. Skulle du säga att de är i luven på varandra?

Svaret på frågan hänger på vilka bilder du får av uttrycket. Kanske har du tidigare hört att två personer ofta brukar beskrivas som att de ofta kommer i luven på varandra. Om du tänker på dem är det sannolikt att du jämför: "Nej, det verkar inte alls som faster Beata och tant Fredrika. De låg verkligen i luven på varandra!".

Hur såg deras bråk ut? Eller var det en strid?

I vilket fall som helst funkar nog uttrycket. Det är inget att bråka om. Eller? Men vad betyder ordet luven i uttrycket i luven på varandra?

Som enskilt ord är luven i det närmaste bortglömt. Det är ett ålderdomligt ord för 'lugg', gärna lugg av det tjockare slaget. I dagens svenska finns ordet bara kvar i den bestämda och singulara formen, luven. Ordet, som har en dialektal historia, kan också syfta på håret på ett djurs huvud.

Men framför allt lever ordet kvar i uttrycket. Historiskt sett finns det dock en rad varianter. Och det hänger delvis på verbet. Fara, flyga, ryka, springa är verb som listas i Svenska Akademiens ordbok som möjliga inledningar på i luven på någon, medan verben falla, flyga och rusa listas som ännu mer ålderdomliga inledningar på någon i luven.

Alla dessa uttryck betyder 'börja slagsmål/strid/tvist/ med någon' eller rent av 'anfalla' eller 'överfalla'. Det kan också vara mer eller mindre oavsiktligt, då med verben råka och komma. En helt bortglömd form är den som uttrycker vilja, vilja någon i luven.

En helt död form är draga någon vid luven som helt enkelt betyder att man tar någon i håret och släpar denne med sig. Om man associerar ditåt får man helt klart våldsamma bilder av uttrycket, precis som hugga någon i luven. Men det säger ju heller ingen längre. Idag är det de betydligt lugnare verben ligga och vara som gäller.

Ligga i luggen? Vara i luggen? Är det så vi ska förstå det? Nej, men det kanske hjälper att tänka på "(försök till) hårdragning", som Svenska Akademien skriver. På sin höjd! Det kan också handla om distanserat fiendskap. Det är med andra ord fullt möjligt att ha en tvist om betydelsen av dessa bildliga uttryck, precis som man kan bråka om vad bråk betyder.

Uttryck friseras med tiden.

Klipp dej och skaff' dej ett riktigt jobb!
(Svenne Rubins)

27 oktober 2013

Vad är vardag? När är det helg igen?

Måndagen är dagen som har uppkallats efter månen. Måndagen är dagen som påminner oss om att månaderna går. Men framför allt är väl måndagen veckans början? Vad känner vi inför veckan?

Det finns olika sätt att se på det här med dagar. Vi har – kanske en gnutta motvilligt – accepterat och godkänt måndagen som veckans första dag. Det är måndagen som utgör startskottet för arbetsveckan. Måndagens morgon är morgonen när väckarklockan låter som mest högljutt – för många.

I kristen tradition är dock söndagen början på nåt nytt. I USA och Kanada betraktas också söndagen, solens dag, som veckans början. Därför ser almanackorna annorlunda ut i dessa länder. Och det är verkligen en smula godtyckligt det här med dagar och tid i allmänhet. Men vilka dagar är vardagarna, egentligen?

Tja, det snabba svaret är att det alltid måste preciseras. Måndagen kan vara en helgdag, precis som de övriga dagarna. Men låt säga att jag sätter upp en skylt på dörren till min butik som säljer klockor, jag skriver ”Vardagar: 10–18. Helgdagar: stängt”. Vad menar jag?

Förhoppningsvis vet jag väl själv vilka tider som jag låser upp dörren, men mina kunder blir säkerligen förvirrade. "Håller han öppet en helt vanlig lördag?", tänker säkert nån, medan ingen lär tänka att jag har öppet i ur och skur … För en sak är i alla fall säker: det finns fler dagar än vardagarna. Vardagarna inträffar inte var dag. Så långt är det enkelt.

Resten är vagt. Ibland står vardag i motsats till helgdag, ibland till 'helgdag plus lördag'. Om du går förbi min klockbutik så gissar du kanske på att jag har öppet på lördagar, eftersom många butiker har det. Men då har du generaliserat för mycket! För mig är nämligen lördagen ingen vardag. Det är ingen dag då väckarklockorna ringer. Och jag kan inte påstå att lördagen är någon helgdag heller. Jag får helt enkelt skriva om skylten.

Sedan kan förstås vilken veckodag som helst kännas som vilken annan veckodag som helst. Till och med den ledigaste lördagen kan kännas som en måndag.

det är måndag i mitt liv
(Tuk Tuk Rally)

30 mars 2013

Vitsen är vitsen!

Tänk dig ett språk utan tvetydigheter. Finns det någon vits?

Ordet vits betyder väl främst 'ordlek' eller 'rolig historia', men det kan även betyda 'förnuftigt syfte'. Av sammanhanget förstår vi ofta vilken betydelse ordet står i. Men det är inte alltid så. Vad menar jag med rubriken? Är den inte jobbigt mångtydig?

Filosofen Wittgenstein drömde om ett språk, ett precisionsspråk. Språket skulle göra det möjligt att objektivt beskriva verkligheten. Drömmen var alltså ett helt logiskt språk, där orden och meningarna avbildar verkligheten. Inget annat tillåts.

Men vad försvinner då? Jo, jag kan inte säga att ”döda är dåligt” – för vad avbildar påståendet? Jag kan kort sagt inte uttrycka moraliska utsagor överhuvudtaget. Wittgenstein menade att ”det som man inte kan tala om, om det måste man tiga”. Vi måste begränsa oss till fakta om världen. Allt annat är meningslöst.

Lyckligtvis inser sedan Wittgenstein att språket inte bara är påståenden. Vi skämtar och talar i bilder. Vi ironiserar och vitsar. Och med hjälp av en vits kan vi skämta bort det faktum att mycket ter sig meningslöst. Då blir vitsen själva vitsen med alltihop. På något sätt fyller vitsen ett syfte, liksom.

och du döljer din förvirring
med att säja ingenting 
(Kjell Höglund)

26 januari 2013

Vem är språkpolis?

I skolan har du lärt dig att stava och bilda meningar. Du har lärt dig vad som är "rätt"; du har blivit rättad när du har skrivit "fel". Du har lärt dig att skriva efter en samling regler eller en norm; du har lärt dig att irritera dig på brott mot normen. Du har helt enkelt lärt dig vad som är fult. Och du har kanske också lärt dig att vara en språkpolis.

Men vem är denne språkpolis? Tja, inte är det en språklig expert i alla fall. Språkpolisen är snarare en irriterad tyckare med språkintresse. Språkpolisen står i ett gathörn och pekar åt vänster eller åt höger – rätt eller fel. Detta gathörn kan vara beläget på sociala medier eller i chattar. Där trivs den tyckmyckna språkpolisen.

Språkpolisen är en konservativ typ som ser saker i svart och vitt. I värsta fall har också språkpolisen ett språkbruk som är nedlåtande och fullt med obskyra antydningar. Men det främsta kännetecknet är att språkpolisen aldrig lyfter blicken från sitt gathörn. Språkpolisen ser aldrig hela bilden. Språkpolisen ser aldrig att språket eller trafiken kontrolleras av oss, inte av polisen. Det är vi språkanvändare som ställer upp reglerna. Språket är ju i högsta grad en social företeelse.

I språkpolisens värld kan aldrig både "längre än jag" och "länge än mig" vara rätt. Något måste vara fel, tycks språkpolisen tycka. Sanningen är att båda är lika rätt. Det finns inget skäl att säga att det ena är fel. Det går alltså att åka åt båda hållen i den här gatukorsningen, oavsett vad polisen säger eller tycker.

Språk och logik går inte alltid hand i hand. Något kan vara mer fel än något annat. Det är möjligt att vara mindre pank än någon annan – och samtidigt ändå vara fattig. Relativist, javisst!  Det som är rätt i ett visst sammanhang kan vara fel i ett annat.

Det är som om språkpolisen lever efter myten om att ord och begrepp finns upphöjda i en värld där allting är perfekt och beständigt, som en sorts platonsk värld som vi kan nå genom minnet – minnet av vår egen skolgång. Att språket har förändrats sedan språkpolisen gick i skolan är inget som bekommer denne påstridige kombattant. Ungdomsspråket är fult och ovårdat; det har alla tiders språkpoliser alltid tyckt, åtminstone sedan antiken. Och hur är dagens ungdom? Att ha attityder till ett visst språkbruk, som exempelvis ungdomsspråket, är att ha attityder till de som talar det. Så funkar psykologin.

Att språkpolisen inte är en expert syns också på argumenten. Språkpolisen kan irritera sig på ordet hen för att "det betyder höna på engelska". Om språkpolisen också irriterar sig på ordet  barn, för att det betyder lada på samma språk, framgår inte. Att ordet hen är betydligt smidigare än flerordiga uttrycket han eller hon är heller inget som språkpolisen verkar vilja ta till sig. Det går emot världsbilden. Istället kan det heta att ordet inte finns eller att ordet är påhittat.

Men alla ord är påhittade. Vissa ord är bara äldre än andra. Vi skapar ordet när ordet behövs; vi är ordskapare. Om vi skulle stänga alla språkliga gränser skulle språket utarmas och till sist dö. Språket är en överenskommelse som kan behöva omförhandlas. Inget är beständigt. Men det betyder inte att vi inte behöver vårda språket. Ett gott språk är ett språk som fungerar väl. Det är något annat än att leka polis.

det är trollfolk på bygden
trollfolk på bygden
sanna mina ord

(Kjell Höglund)

17 november 2012

[Ordet] Flum

Hitta dig själv! Utveckla din personlighet! Bli ett med kosmos! Fånga dagen! Ställ dig i ledet! Gilla läget! Utgå från dig själv!

Låter något av detta som flum? Om ja, vad menar du med ordet flum? Eller, förlåt, det var kanske en taskig fråga om du har googlat dig hit för att få veta vad flummig betyder. Jag ska genast skärpa mig och använda hela min intellektuella förmåga för att ge dig ett glasklart svar.

Problemet är bara att det inte finns något sådant.

Det tydligaste jag kan göra är att hänvisa till Svensk ordbok. I den står det "intellektuellt oklar" … Blev vi klokare? Sådär va? Vi får också veta att det också kan betyda "intellektuellt oredig på grund av narkotikarus" och att ordet är vardagligt. Och detta är allt.

Språkhistoriskt kommer ordet flummig antingen från lummig eller från engelskans flummery. Det senare ordet betyder 'nonsens' eller 'struntprat'. Men ordets etymologi är alltså ganska oklar – ordets ursprung är omtvistat, helt enkelt. Fast bara för att historien är oklar betyder det ju inte att ordet är oklart. Vi får helt enkelt förklara vad vi menar med ordet.

Så, vad är det som är oklart? Eller kan vi ge något exempel? Är filosofi flummigt? Varför då? För att filosofin försöker ta reda på hur saker och ting egentligen förhåller sig? Hm, i mitt huvud låter det som självaste motsatsen till att flumma. Vi får filosofera vidare.

jag sitter vid mitt köksbord och flummar

(Johan Johansson)

5 september 2012

Snus är snus!

"Utan snus i två dagar försmäktar vi på denna ö", säger Pippi Långstrump till Tommy. Han har fått i uppdrag att skriva ett meddelande för en flaskpost, så att de kan få hjälp att komma hem. Men han protesterar genast: "Det är ju inte sanning!".

Det här citatet i "Pippi Långstrump går ombord" (1946) är en parodi på logiken och språket, precis som det är en parodi på det sunda förnuftet. Tommy är självsäker men inte tillräckligt förnuftig. Han är, med andra ord, snusförnuftig. Det han saknar är erfarenhet, precis som lillgamla barn. Men vad är det där sunda förnuftet som Pippi alltid parodierar på sitt väldigt speciella sätt? Det är en stor och svår fråga. Enklare är det att konstatera att Pippi tänker som en upplysningsfilosof. Hon betonar erfarenheten och ifrågasätter ideligen auktoriteter. Att inte göra det – att fastna i tankemässig slentrian – är att vara snusförnuftig. Pippi vill att vi ska filosofera själva!

Snusförnuftiga kan också vuxna vara. Eller är det kanske vuxna som är det mest? Min sinnebild av en snusförnuftig typ är en person som har ersatt all leklust och fantasi med stränga regler och "självklara" sanningar, inte minst språkliga sådana. Men framför allt är personen torr – och det är det som snus betyder i ordet snusförnuftig, faktiskt. Det är alltså inte dagens fuktiga snus som åsyftas, utan den äldre formen av snus som man i finfördelad pulverform drog in genom näsan. Snus har en snustorr historia, men den är fin som snus, om man så säger.

Att man kan betrakta saker och ting på olika sätt är Gustaf Frödings dikt "Idealism och realism" (1894) ett exempel på. Slutet på den lyder:

Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllene dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.

Vad Pippi har gemensamt med Fröding får var och en fundera på. Det här inlägget avslutar jag nu med ännu mera snus. Jag gör det genom att citera Kjell Höglund som i låten "Domens dag" (1989) anspelar på Frödings ord (och kanske även Pippis). Vad är det att vara förnuftig, egentligen?

du sköter dig själv och skiter i andra
och hoppas att du ska stå rycken
men rosor är rosor och snus är alltid snus
(Kjell Höglund)

31 augusti 2012

Dopning eller doping? Ska man bry sig?

Alla fall av doping visar att det finns många som inte bryr sig om idrottens regelbok. Och alla fall av ordet doping visar det finns många som inte bryr sig om språkets regelbok.

För trots att stavningen dopning förekommer i de fyra senaste upplagorna av ordlistan har doping en stark ställning i språket – de flesta skriver doping, inte dopning! Få verkar alltså lyssna på språkvården som strävar efter någon form av språklig renhet och fair play … Eller nåja, motiveringen är väl snarare tankar kring funktionalitet och samhörighet, då substantivet dopning har bildats regelmässigt av verbet dopa. Det är genom -ning man skapar substantiv, helt enkelt. Och ungefär likadant är det med ordet rankning, då ranking också rankas högre, ordlistan till trots.

I samband med stora tävlingar kan man läsa ganska ofta om doping, men det är faktiskt sällan som man kan läsa ordet doping i en tidning. Det är nämligen förbjudet för de största tidningarna att skriva ordet utan ett n i mitten. Men inte ens det får oss att bry oss om regelbrotten.

inge doping, inge fix, inge fusk och inge trix
inga kix av nål som sticks nix, nix nix till trimningsmix
(Mora Träsk)

27 juli 2012

Lite si och så!

Ibland är det si. Ibland är det så. Det är lite si och så!

Uttrycket ”si och så” betyder att något både är dåligt och bra. Någon djupare förklaring behövs inte, liksom.

Det kan också vara så att "si och så" är allt man kan säga. Det kan vara lite känsligt att något är lite si och så. Och lite si och så är också etymologin. Den bra delen är att si är en ombildning av ordet , som si alltid har som följeslagare. Den dåliga delen är att analysen bara är sannolik. Man är lite osäker. Det känns inte helt bra, helt enkelt.

jag undrar hur ni mår
och ni svarar si och så, det kan va jobbigt då och då
(Mimikry)

14 juli 2012

Astrologi eller astronomi – en astronomisk skillnad!

Jag är född den 12 februari. Charles Darwin likaså. En astrolog skulle säga att vi är födda i vattumannens tecken, vilket skulle innebära att vi är uppfinningsrika och skarpsinniga, men samtidigt stillsamma och allvarliga. En något mer utförlig analys skulle säga att vi är nyfikna humanister, att vi gillar att söka samband och sanningar … Och det stämmer kanske. Men vet ni vad? Astrologin är falsk – för den alltid har rätt.

Låt säga att jag förlorade 100 000 kronor på travet i helgen, trots att det stod i mitt horoskop att jag skulle bli lyckosam. Vad skulle en astrolog säga till sitt försvar? Jo, antagligen att detta var en lyckosam händelse i ett längre perspektiv. Kanske blir jag nu botad från mitt spelberoende, vilket blir till en lycklig omständighet i det långa loppet. Och se där, förutsägelsen stämde!

Astrologin är feg. Den vågar inte ha fel. Därför är den ingen vetenskap!

Astronomin, däremot, är en vetenskap. Det är den – astronomiskt – stora skillnaden mellan astronomi och astrologi. Och den viktigaste skillnaden! Men trots denna skillnad blandas de ihop. Anledningen är kanske inte det begreppsliga, utan själva orden.

Båda orden är grekiska sammansättningar. Astro, till att börja med, betyder 'stjärna'. I ordet astrologi kommer suffixet logi av grekiskans ord för 'tala', logo, vilket även återfinns i ordet monolog. Det ordet har sedan blivit 'lära'. Av detta kan man måhända skapa en minnesregel, då astrologin är den förmenta tron på att stjärnor och planeter talar till oss, att de, galet nog, har något att lära oss om framtiden.

Knepigare är suffixet nomi. Det kommer antingen av grekiskans nomos, 'lag', eller nemein, 'ordna'. Enklast är nog att tänka på ordet autonomi, som handlar om att styra sig själv – vi skriver våra egna lagar om universum ... Eller också tänker man sig att astronomen gör en vetenskaplig ordning av stjärnorna, eller snarare himlakropparnas lägen, rörelser och egenskaper.

Astrologin, till skillnad mot astronomin, bygger på myter. Visserligen kan de vara intressanta att söka sanningar i, men en sann vetenskap kan inte ha nyfikenheten som drivkraft. Vetenskapen måste vara kritisk. Nyss nämnda Darwin, som ju är mannen bakom utvecklingsläran, var kritisk mot den mytiska skapelseberättelsen i Bibeln.

Alla dessa tankar går tillbaka till filosofen Karl Popper. Det viktigaste att komma ihåg är att vetenskapen måste vara djärv, inte feg som astrologin. Vetenskapliga teorier måste våga låta sig utsättas för hårda tester. Vetenskapen är en vetenskap om den inte falsifieras. Problemet är alltså att astrologen inte ställer upp precisa hypoteser som vi tillåts motbevisa.

När blir jag rik, astrologen? Vid nästa konjunktion? Snälla, säg!

Popper föddes i lejonet, förresten. Annars kunde vattumannens horoskop funkat bra också. Tänk vad fantastiskt, va?

ödet styrs inte av futiliteter
men av planeter
(Cornelis Vreewijk)

25 juni 2012

[Uttrycket] Få en syl i vädret

Om någon har ett välsmort munläder kan det kan vara svårt att få en syl i vädret. Och någon som har ett munläder är Carlsson i Hemsöborna. Han är mycket talför. Han är slängd i käften. Han kan snacka, helt enkelt. Så här skrev August Strindberg år 1887:

"Och så började han spelet, begagnande sin överlägsna talförhet, under det Ida plockade ved och stickor i vedbärarn, så att Norman inte fick syl i vädret."

Det här är faktiskt ett historiskt ställe i den svenska litteraturen och språkhistorien. När Strindberg skriver detta gör han något häftigt – han skapar det odödliga uttrycket få en syl i vädret! Han gör det i en bisats i det tredje kapitlet.

För att förstå vad som menas med uttrycket behöver man veta att en syl är ett smalt, spetsigt och vasst redskap som man använder för att göra hål med i läder, men även i mjukare material. Utan en syl kan det vara svårt att sticka hål. Och utan en syl finns det inte någon möjlighet att sticka hål på en diskussion.

Det är alltså ett bildligt uttryck eller idiom. Att inte få en syl i vädret betyder alltså att andra pratar så mycket och så oavbrutet att man inte lyckas bidra något själv. Man får tänka sig att luften är så förtätad av ord att det inte ens går att sticka upp en sylspets mellan två personers samtal. I Hemsöborna är det Gusten som inte får en syl i vädret när drängen Carlsson och tjänsteflickan Ida samtalar. Det finns inget utrymme för honom att sticka hål på munlädret, skulle man lite skämtsamt kunna säga.

Att det är Strindberg som "uppfinner" uttrycket är egentligen föga förvånande. Strindberg anses ofta vara den som moderniserar hela svenska språket vid det förra sekelskiftet. Med all rätt. Det är till och med så att han brukar ses som själva gränsen mellan yngre nysvenska och nusvenska, eftersom Röda rummet (1879) är den första moderna svenska romanen. Men det var med just Hemsöborna som han nådde den verkligt stora publiken.

Nog sagt! Det här var mitt bidrag till Strindbergsåret. Så nu har jag fått ett ord med i laget. Vilket är ditt?

Han är inte tysta ordets man, han är för blyg
(Strindbergs)

22 juni 2012

Vad är "egentligen" för ord, egentligen?

Ett ord "betyder egentligen" si eller så, kan någon säga. Vadå egentligen? Bara för en ord har en viss ursprunglig betydelse betyder det inte att ordet har denna ursprungliga betydelse idag. Man kan inte hänvisa till historien om man ska beskriva verkligheten. Kom igen! Om man nu är intresserad av etymologi borde man väl fattat att ord byter betydelser?

Ordet egentligen betyder 'i själva verket'.

Men det är ironiskt alltihop. Ordet egentligen har faktiskt betytt 'ursprungligen' eller 'bokstavligen'. Det har betytt det när det stått efter ord som betyder eller betecknar, menar Svenska Akademiens ordbok. Men det ändrar förstås ingenting, även om det skänker förståelse.

Om vi ska vara lite mer specifika kan egentligen också syfta till att man hade avsikten att göra något. Ett exempel: "Egentligen skulle den här texten handlat om meningen med livet, men jag fann den här frågan mer intressant." Och dessutom kan egentligen vara ett rent utfyllnadsord: "Vad håller jag på med egentligen?"

Så är betydelserna av adverbet egentligen, egentligen. 

jag skulle blivit idol – egentligen
(Galenskaparna & After Shave)